Kyrkstigen

Det som vi nu kallar kyrkstigen så är den gamla väg och kyrkväg som Kalaxborna, Tjärlaxborna och även folk från Nämpnäs och de andra västra byarna använde då de skulle till kyrkan eller ”österet” till Näsby.

Längs kyrkstigen har vi hittat, knappar, pengar, kulor, ringar och annat som visat att folket vandrat den vägen. Här gick man med sina kreatur, här gick man finklädd till kyrkan, här var en av vägarna då man skulle ta sig fram.

Bilden, från västra Kalax och Tjärlax då man ser österut mot kyrkan, visar var den gamla vägen gick, rakt mot det ensamma trädet, och där var också den gamla bron över bäcken, och så gick man rakt över till andra sidan och fortsatte till Kåtnäs och kyrkan.

Det var också där rakt fram, då en bit längre upp som Tjärlaxborna tog i land med båt då de rodde över fjärden för att ta sig till kyrkan.

Tjärlax by på 1700-talet saknade ännu den tiden en egentlig vägförbindelse med yttervärlden. Endast en upptrampad gångstig, den såkallade kyrkvägen, leder över Kalax skogen ned till byn. Kan man läsa i Tjärlax historia, sid 270.

Så här ser den gamla stigen genom Kalax skogen ut idag.

I samma bok i kapitlet, Forna tiders gravöl sid 287 – 289, kan läsa om hur det gick till på begravningsdagen och när liket skulle föras till kyrkan:

På begravningsdagen, som den tiden alltid var en söndag, samlades de inbjudna gästerna på morgonen i den avlidnes hem. Likkistan med avtaget lock stod då i franstugan, eller på sommaren i en ”grennsal” eller lövsal på gårdsplanen. De församlade gravölsgästerna bjöds på kaffe, och innan likföljet anträdde färden till kyrkan skulle den döde ”sjongas ut”, utsjungningen utfördes av en eller flera på förhand vidtalade liksångare, som sjöng några psalmverser. Härefter påspikades locket på kistan som sedan bars av ”bjerarän”.

På vintern kunde liket transporteras med häst och släde till kyrkan men på sommaren skulle det bäras. Längre tillbaka i tiden (1800-talet och tidigare) då Kalaxfjärden ännu var en fjärd med vatten så roddes liken med båt över Inderfjärden till Sör-Kalax, vid Hagas hemman, varefter likföljet turade om att bära liket längs den skogsstig, Tjärlax kyrkväg kallad, som ledde därifrån genom skogen över till Kåtnäs by och därifrån vidare fram till kyrkan. Även om bärarna byttes så blev det ändå förvisso tröttande med en så lång transport. Det var således icke alls oberättigat följande uttryck som kanske härleder sig från den tiden nämligen: ”E je int na ti länt ett ti ga å kank täjde”.

Det här är en karta som visar hur kyrkvägen gick och båtvägen från Tjärlax.

Kyrkoherde Carl Hägg

Under åren 1808 – 1809 när ryska hären på sin väg norrut drog härjande fram genom byarna lämnade de brända gårdar i sina spår. Så blev det också i Kalax by.

Efter slaget vid Finby bro kom kosackerna över på västra sidan av ån. Då var det bara att sätta sig i säkerhet för befolkningen, till fäbodar och tillfälliga visten i skogen. Det var inte mycket som kunde tas med i den hastiga flykten, bara det nödvändigaste. Bohag gömdes i sädesåkrar och diken i närheten av gården, med hopp om att snart kunna återvända. Kor och hästar togs med som var viktiga för överlevnaden.

Men det finns gårdar som aldrig byggdes upp igen. Prästgården på Haga i södra Kalax var en av dessa.

Carl Hägg var kyrkoherde Närpes 1796 – 1808. Hägg var också intresserad jordbrukare och ägde två hemman, 1/8 mantal av Perus i Kåtnäs och 7/24 mantal av Haga i södra Kalax.

Kjell Haga har lagat minnesmärket där prästgården stod.

Den raka vägen genom skogen till Kåtnäs finns ännu i terrängen. Den pekade rakt mot kyrkan. Det sades att prästen från sitt fönster såg när klockstapelns portar slogs upp, när klockringningen ringde till gudstjänst första gången. Då var det passlig tid för prästen att bege sig iväg till kyrkan.

I Närpes fanns 1808 och 1809 en bondearmé som kommit till för att försvara bygden mot ryssen som nu tog bit efter bit av av den östra delen av riket som vårt land då kallades då vi hörde under Sverige. Prosten i Närpes, doktor Hägg, blev svårt hotad vid sin prästgård av en bondeskara, vars talan fördes av Paulus Rusk ifrån Kalax. ”Hägg sågs ej med blida ögon av bönderna i Närpes, emedan han, nödd och tvungen (om ock under protest) i likhet med andra tjänstemän, gick trohetsed åt ryska kejsaren.” Berättar K. I. Nordlund i Blad ur Närpes historia I.

”Men också ryssarna hade ont i sinnet mot honom”, fortsätter han, ”anseende att han var upphovet till Närpesallmogens ställningstagande mot ryssarna, det s.k. bondeupproret i Närpes.” ”Vilket öde den ryske översten Birukoff, som här 1808 förde befälet, hade ämnat Hägg, om han fått honom i sina händer, antydde han genom en vid den brinnande prästgården uppsatt galge, där han lät upphänga en död bonde, klädd i prästkrage.”

När bönderna kom till prästgården och hotade Hägg och hans familj så tog de sin tillflykt till Benvik. Men de var inte heller säkra på Benvik gård så den 15 juli förde Bladh själv med sin segelbåt Hägg med familj till Eskilsö holme och ett nybygge som Bladh där ägde. Det var härifrån som Hägg sedan över Tjärlax flydde till Sverige, för att aldrig mer återvända till Närpes.

Trombon

När de första människorna kom till det som är Kalax idag så bestod landskapet mest av öar och holmar. De första bosättarna bodde förmodligen så som bilden ovan visar. En av de intressantaste platserna i Kalax är Trombon. De första bosättarna kom sannolikt dit för ca. 1800 år sedan. De lämnade efter sig de gravar som finns uppe på åsen.

”Stäinräison” Stengärdesgården på vägen till kyrkan (klostret) i Trombon idag.

Någon gång i början på 800-talet så landsteg munkar och vandrade upp till Trombon. Munkarna kan ha kommit från klostret på Kökar på Åland. De bosatte sig på Trombon och byggde sig ett enkel kyrka (kloster). Möjligen hade Trombon redan från tidigare varit en kult plats och därför ”kristnade” man den platsen med att bo och bygga en kyrka (kloster) där.

Det här är platsen där kyrkan (klostret) stod i Trombon.

Den här stenen kan ha varit ett altare eller något annat viktigt inne eller vid kyrkan.

Ortnamnet Trombon i Södra Kalax

Tre försök till förklaring av namnet Trombon.

1. Namnet kan avse en trumma (trolltrumma) som man slog på när man gick i procession efter stigen upp till forngravarna uppe på åsen ca. 22 meter över havet. Man hedrade sina avlidna då som nu. ”Trombon” var då ett viktigt instrument och ljudet från trumman kom man länge ihåg.

2. Namnet Trombon är ju ett gammalt namn och kanske äldre än vad vi tror. Tombon kan ha med närheten till Kåtnäs rån. Åkern som ligger nära byrån mellan Kalax och Kåtnäs = Trombåkern = Trombon. Östra kanten av Trombåkern ligger mycket nära Kåtnäsrån och där finns gamla råstenar.

      Det har antagits att Trombon skulle kunna ha samma ursprung som Tromsö i   

      Norge och Drumsö vid Helsingfors.

3. Namnet har troligen med vattnet att göra t.ex. vattentrumma, den äldre skrivformen av trumma är trumba. Trumma på dialekt blir ”tromb”, trumman = ”trombon”.

Större delen av Trombon ligger på Haga hemmans mark och till en del på Nissfolk hemmans mark som finns på båda sidor om Haga mark i Trombon.

Ortnamnet Trombon som med största sannolikhet är ett mycket gammalt namna finns upptecknat av Ragnar A. Krook år 1922, under avdelningen bydelar. I övrigt finns få nu kända skriftliga uppgifter om namnet Trombon. (Se boken, Röster från forntiden, gamla ortnamn berättar, Paula Wilson, s. 111 – 112)

Drum, drom, och i Norge trom.

En möjlig tolkning är, ända, slutstycke, slutpunkt, gräns, gränsen mellan Kalax och Kåtnäs?

By delen Trombon i Kalax är uppdelad i Trombåkern och Trombliden. Trombon är by delen längst bort i södra Kalax.

Brunnen i Trombon är av central betydelse, eventuellt låg klostret (kyrkan) nordväst om brunnen. Brunnen är inte byggd på måfå utan finns där den ska ligga.

Man kastade (offrade) mynt i vissa källor förr i tiden. En sådan källa finns (fanns)  norr om Trombon i södra Kalax.

De danska munkarna som fiskade i Danskon bodde i klostret (kyrkan). De hade förmodligen sina båtar på den plats som heter ”helåddin”, heliga udden.

Helåddin idag, där munkarna kanske hade sina båtar.

Sirkka Mäki anser att närpesborna var kristna redan på 800-talet och det är intressant för det är långt före 1150-talet som vissa förståsigpåare tidigare har skrivit.

I Kalax finns Helåddin = heliga udden, samt västerut därifrån har vi Danskon norr om Storgrundet.

Den här kartan visar hur landskapet såg ut på Järnåldern 800-talet då munkarna kom.

Fällon (Fällan)

Västra byn, Fällan

Fällan, eller det som idag är västra byn så är också en tidig boplats eftersom det är högt beläget och var en ö under samma tid som Trombon, Mattfolkback och Ruskback på den östra sidan. Här på västra sidan så blev Tomasfolk Hemman nr 1. (vilket inte betyder att det behöver vara det äldsta hemmanet i byn)

Den första namngivna personen i byn är Oloff Nillson i Wäster-Calax, han satt som nämndeman vid tinget i Bäckby den 19 februari 1442.

Under åren 1808 – 1809 när den ryska hären på sin väg norrut drog härjande fram genom byarna lämnade de brända gårdar i sina spår. Kalax by brändes ner, allt utom en gård. 

I ”Norrtået” vid Bonde fanns stenrösen på båda sidorna om vägen. Där fälldes träd över vägen som gjorde den oframkomlig och ”Skajersgården” kunde därmed räddas från husbrännarna.

I ”Fällon” gjorde också tjärlaxborna, där deras genväg genom skogen mynnade ut vid bosättningen, samma sak. Träd fälldes över stigen för att kunna kamouflera stigens början och man undgick den gången att få besök av ryska soldater. 

Deras väg ut till Strandvägen gick den tiden norrut till ”Langbro”. Där hade också arrangerats sotade stockändar som pekade ut mot vägen och liknade kanonmynnigar. Detta sades ha avskräckt ryssarna så att de vände. 

Därigenom undgick strandbyarna den ryska härens härjningar på deras väg norrut genom Österbotten.

”Bockarstein”, en sten vid Emmas stuga vid vägen i väster om skolan (i ”Langback”), sades ha fått sitt namn av en händelse i tiden. En man från ”Skajers” var gömd där i skogen och gick ut mot vägen för att hålla utkik bakom stenen. När han såg att hela byn brann, föll han död ned vid stenen. 

Vi tror att det är bakom den här stenen som mannen gömde sig när han sedan blickade ut över byn för att se vad som hände.

Det var den här vyn som mannen hade, vi behöver minnas att det fanns ingen skog utan bara ett fåtal träd så han såg hela byn.

Till ”Fällon” kom också en kosack ridande på uppdrag att bränna gårdarna. Folk höll på med att föra sitt bohag i säkerhet in i skogen. En ung flicka som var på väg bärande något bohag blev observerad av en ryttare som ropade: ”Kom tillbaka, du behöver inte vara rädd!” Han svängde hästen och red tillbaka samma väg som han kommit. Och gårdarna undgick att brännas ner.   

I början av 1500-talet fanns bosättningen på fyra ställen i byn, Västerkalax, Uppibyn (Ruskback), Mattfolkbacken och Södra Kalax. Att gårdarna kom att ligga där de ligger har bl a att göra med att det av naturliga skäl fanns fyra lämpliga backar eller åsar i byn. Vägförbindelse eller möjlighet att färdas med båt till närmaste grannby var redan för 1000 år sedan en viktig förutsättning för fast bebyggelse. 

I Västerkalax hade man vägförbindelse med Tjärlax och Nämpnäs och vintertid var det lätt att färdas över Kalaxviken till östra sidan av byn. 

Brannus – backen där barnen åkte pulka och skidor. De modigaste vågade åka ner för backen. Pojkarna lagade gärna guppar så att man kunde flyga en bit.

Hit kom barnen från byn och hit gick man också från skolan för att åka skidor och pulka. 

Fällon – namnet kan härstamma från den tiden då man hade Lekattfällor, hermelinfällor, i området och fångade hermeliner. Hermelinskinn var dyrbart och det var bara högreståndspersoner som hade hermelinskin på sina rockkragar. Deras rockar kunde också vara ”kanta” och då hade man skinnen också längs sidorna.

Den här kartan från 1650 visar var man bodde i Kalax.

Prästen Johan Moliis

När vi nu rör oss på Kyrkstigen, av Tjärlax borna kallad ”Tjärlax kyrkväg” så är det på sin plats att omnämna en mycket speciell präst, Johan Moliis, bosatt i Tjärlax. Både Kalax och Tjärlax har haft prästerskap och kyrkoherdar bosatta i byarna. Om Johan Moliis brättas följande:

Kaskö var fordom ett litet fattigt predikogäll under Närpes. »Ja je från Kaskö, Gu nåss» och »vi je mang om e sam kasköboan om fatidomin», voro fordom vanliga uttryck, som numera sakna berättigande. Pastoratet var ej eftersökt och invånarna fingo ofta nöja sig med predikningar av utsända prästmän. En prästman, som hette Moliis, och bodde på nybygget Bockholm mellan Tjärlax och Kalax hade ofta detta uppdrag. Han gick därvid med kyrkostövlarna under armen barfota över Boskogen till Kaskö. Moliis gick strängeligen tillrätta med åhörarna, i synnerhet dem, som han var i delo med. En gång började han sin predikan med orden: »Alla som rött skägg hava, skola till Helvetet fara», men erinrade sig med ett grepp mot hakan det egna skäggets färg och fortsatte: »Icke alla ändå.» Åhörarna hade svårt att tillbakahålla ett leende, prästen observerade detta, drämde handen i predikstolen och fortsatte: »Där sitter du, du krögare och grinar, i Helvetet får du grina,  och du, som kommer där på gången försenad, får följa honom åt.» Sitt tjänstefolk höll han strängt efter. En av Bockholmsprästens tjänarinnor, Anna Lisa Stam (f. 1800), har för undertecknad berättat, att då hon en gång för prästen-husbonden klagade över illamående fick hon av denne rådet: »Är du sjuk så lägg dig, men kom ihåg, ingen mat.» Hennes syster som också tjänade i gården, fick följande orlovssedel efter ett års tjänst: »Inte kan hon brygga och inte baka, inte spinna och inte väva och förresten är hon oduglig till hela årets tjänst.» 

Här är kanske platsen att omnämna en prästman, som visserligen icke var förordnad till skötande av någon tjänst i Närpes, men som dock bodde här och även anlitades av allmogen nu och då vid barndop m.m. Det var Johan Moliis, son till kapellanen Henrik Moliis och dess hustru Anna Katharina Stenbäck. Han var född 1758 och prästvigdes 1781. Från 1800 finnes han antecknad jämte sin hustru Anna Fredrika Wenman (förmodligen syster till kapellanen Wenman) såsom bosatt i Tjärlax by och ägare av Bockholm benämnda hemman, numera kallat Granö. 

Om honom heter det, att han var en ”obefordrad, afsigkommen prestman”. Han hade under sina första prästår haft anställning på många ställen, men befanns slutligen icke möjlig att använda i kyrkans tjänst. Han var väl icke fullt normal och mycket egendomlig. 

Här kallades han allmänt ”Bockholms Moliisin” och levde såsom jordbrukare ända till sin död 1830. En historia om honom bevaras ännu i folkets mun. I Tjärlax bodde skomakare Silversten, med vilken Moliis på något sätt kommit i gräl, men vilken han ock fruktade. När Moliis råkade möta Silversten på byvägen, hälsade han artigt på honom och sade ödmjukt: ”frid vare mellan mig och dig, Silversten”. Men så snart han väl kommit ett stycke förbi, vände han sig om och ropade: ”strid på liv och död mellan mig och dig, förbannade gråsten!” 

Från hemsidan Loffe.net, Minnen och traditioner från Närpes, av J.A. Södergrann

K. I. Nordlund, Blad ur Närpes historia I, sid 202 – 203