1800-talet

Under åren 1808 – 1809 när ryska hären på sin väg norrut drog härjande fram genom byarna lämnade de brända gårdar i sina spår. Så blev det också i Kalax by.

Efter slaget vid Finby bro kom kosackerna över på västra sidan av ån. Då var det bara att sätta sig i säkerhet för befolkningen, till fäbodar och tillfälliga visten i skogen. Det var inte mycket som kunde tas med i den hastiga flykten, bara det nödvändigaste. Bohag gömdes i sädesåkrar och diken i närheten av gården, med hopp om att snart kunna återvända. Kor och hästar togs med som var viktiga för överlevnaden.

Så gick det till också på ”Bäschs”. Dåvarande ägaren Paulus Rusk, en av ledarna av bondehären vid slaget om Finby bro fick också samla ihop sina ägodelar och fly med sin familj till Norrskogen till sin fäbod. Men mjölet tog snart slut och annat också för den delen. Han begav sig in till byn för att se hur där såg ut och hämtade vad som behövdes från härbre och bod. På långt håll såg han sin bostad nedbränd, men uthusen fanns kvar. Han smög sig försiktigt hemåt. När han kom runt knuten in på gårdsplanen, såg han en kosack som stod framåtlutad och vattnade sin häst. Då rann sinnet på och han rusade fram och stötte ned ryssen framstupa i brunnen. Han hämtade vad han skulle ha, tog kosackhästen och skyndade iväg tillbaka till Norrskogen.

Historien är berättad av en sentida bonde på ”Bäschs”, Ivar Wadbäck. Han har också vid en renovering av gården kunnat konstatera att gården som byggdes efter branden stod på samma grund som den nedbrunna. Rikligt med kol och andra brandrester fanns i grundmaterialet.

”Bäschs” gård idag.

På andra håll i byn gjordes försök att skydda sina gårdar. I ”Norrtået” vid Bonde fanns stenrösen på båda sidorna om vägen. Där fälldes träd över vägen som gjorde den oframkomlig och ”Skajersgården” kunde därmed räddas från husbrännarna.

En annan historia från flykten undan ryska härens framryckning berättar: Vid Antasgårdarna ”neribyin” blev två män överraskade av kosacker som kom ridande. De kröp under ett golv och gömde sig. Men en av dem blev observerad när han ålade sig in under golvet. Han blev vhjälstucken med bajonett uppifrån mellan golvtiljorna. Kamraten klarade sig.

I ”Fällon”  gjorde också tjärlaxborna, där deras genväg genom skogen mynnade ut vid bosättningen, samma sak. Träd fälldes över stigen för att kamouflera stigens början och man undgick den gången att få besök av ryska soldater. Deras väg ut till strandvägen gick den tiden norrut till ”Langbro”. Där hade också arrangerats sotade stockändar som pekade ut mot vägen och liknade kanonmynningar. Detta sades ha avskräckt ryssarna så att de vände. Därigenom undgick strandbyarna den ryska härens härjningar på deras väg norrut genom Österbotten. Men Kalax förstördes ordentligt.

”Bockarstein”, en sten vid Emmas stuga vid vägen väster om skolan (i ”Langback”), sades ha fått sitt namn av en händelse den tiden. (Kanske den här stenen.)

 

En man från ”Skajers” var gömd där i skogen och gick ut mot vägen för att hålla utkik bakom stenen. När han såg hela byn brann, föll han död ned vid stenen.

Man kan se på den här bilden om man tänker sig att de flesta träd är borta att mannen kunde se att hela byn brann.

Det var en bedrövlig syn som mötte de hemvändande, när de vågade ta sig hem efter branden. 30 hemman, 4 soldattorp och 6 backstugor hade bränts ner. Allt skulle byggas upp på nytt. Några flyttade hus från andra orter. Bondfolks gård i västra Kalax var en av dessa som flyttades från finsk ort. Man såg på byggnadsstilen, den smalnade nedtill (ladulik), vilket inte var brukligt i våra trakter.

Men det finns gårdar som aldrig byggdes upp igen. Prästgården på Haga i södra Kalax var en av dessa.

Carl Hägg var kyrkoherde Närpes 1796 – 1808. Hägg var också intresserad jordbrukare och ägde två hemman, 1/8 mantal av Perus i Kåtnäs och 7/24 mantal av Haga i södra Kalax.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den raka vägen genom skogen till Kåtnäs finns ännu i terrängen. Den pekade rakt mot kyrkan. Det sades att prästen från sitt fönster såg när klockstapelns portar slogs upp, när klockringningen ringde till gudstjänst första gången. Då var det passlig tid för prästen att bege sig iväg till kyrkan.

Kjell Haga har lagat minnesmärket där prästgården stod.

I Närpes fanns 1808 och 1809 en bondearmé som kommit till för att försvara bygden mot ryssen som nu tog bit efter bit av av den östra delen av riket som vårt land då kallades då vi hörde under Sverige. Prosten i Närpes, doktor Hägg, blev svårt hotad vid sin prästgård av en bondeskara, vars talan fördes av Paulus Rusk ifrån Kalax. ”Hägg sågs ej med blida ögon av bönderna i Närpes, emedan han, nödd och tvungen (om ock under protest) i likhet med andra tjänstemän, gick trohetsed åt ryska kejsaren.” Berättar K. I. Nordlund i Blad ur Närpes historia I.

”Men också ryssarna hade ont i sinnet mot honom”, fortsätter han, ”anseende att han var upphovet till Närpesallmogens ställningstagande mot ryssarna, det s.k. bondeupproret i Närpes.” ”Vilket öde den ryske översten Birukoff, som här 1808 förde befälet, hade ämnat Hägg, om han fått honom i sina händer, antydde han genom en vid den brinnande prästgården uppsatt galge, där han lät upphänga en död bonde, klädd i prästkrage.”

När bönderna kom till prästgården och hotade Hägg och hans familj så tog de sin tillflykt till Benvik. Men de var inte heller säkra på Benvik gård så den 15 juli förde Bladh själv med sin segelbåt Hägg med familj till Eskilsö holme och ett nybygge som Bladh där ägde. Det var härifrån som Hägg sedan över Tjärlax flydde till Sverige, för att aldrig mer återvända till Närpes.

Kalaxbornas tro

Kalaxborna har väl precis som alla andra varit ”kyrkan” trogen enda sedan dess början. Säkert var kyrkan först katolsk då den först kom till Esköjän och sedan till Prästön för att sedan på 1500-talet småningom bli Evangeliskt-luthersk.

Men andra riktningar inom kristendomen har även de fått sina anhängare i byn. Pietismen, den rätteligen inhemska vars upphovsman var Paavo Ruotsalainen från Nisilä i Savolax (1777—1852), även kallade skörtarna för deras speciella klädedräkt, hade sina anhängare även i Närpes, måhända mest under åren1840-1850-talet. Yttermark by deras stamhåll; men även i andra delar av socknen, särskilt Kalax och Finnby byar, funnos ”skörtare”… Pietismen dog ut ganska hastigt på 1850-talet.

Under 1800-talet uppkom även väckelserörelser inom kyrkan som senare blev Kyrkans Ungdom och Lutherska Evangeliföreningen. Lutherska Evangelieföreningen var den rörelse som fick bäst fäste i de västra byarna. Det fanns de som i byn drogs med i dessa rörelser. De skrev sig dock inte ur kyrkan eftersom de var rörelser inom kyrkan.

Men det även de i byn anslöt sig till de frikyrkliga rörelserna, Baptismen, Metodismen, Fria Missionen och senare Pingströrelsen, som kom i slutet av 1800 – talet. När de frikyrkliga rörelserna började sprida sig så hade de också möten i byn och snart fick de sina anhängare. Och än i dag finns de de som hör till dessa frikyrkor och väckelserörelser.

Men tillhörigheten till den Evangelisk-lutherska kyrkan har ändå haft en särställning bland kalaxborna. Man har varit gamäLkviiton trogen.

(K I Nordlund, Blad ur Närpes historia I)

Bilder: Mikael Ingström