Stenåldern

Stenåldern

För 5000 år sedan fanns inte Kalax. Blått och mäktigt svallade Litorina-havet fram över Kalax och hela Närpes bygden. Ännu för tusenfemhundra år sedan låg stora delar av det som är vår by under vatten.

När Finland reste sig ur havet var Österbotten en av de sista landsdelarna att blotta sitt sköte. Ett av de första områden som förvandlades från havsbotten till landområde i Närpes var Prästön, där Närpes kyrka är idag, och som tidigt blev en helig plats. Man vet att en kyrka funnits på Prästön sedan 1200-talet och före det ser det också ut som att det varit plats för gudsdyrkan.

Urbefolkningen i Närpes ända från hedenhös har, av det anförda att döma, alltså varit svensk. Den nuvarande svenska folkstammen är alltså en direkt fortsättning av den germanska urbefolkningen.

Isak Smeds, han anse att Närpes-namnets ursprungliga form varit närv-avia, nervösa, Närvö, Närpö (Närpöö som finarna säger) Formen Närpes skulle kommit i bruk sedan kyrkan (=prästön) vuxit eller höll på att växa samman med Bäckby, Kåtnäs och andra byar och man måste lägga ”gångspångsvägar” över det edet (dialektiskt tid, äidä = en mark, som man använder för att fortsätta sin färd, då den avbrytas av något naturhinder.)

Av Närpö blev sålunda Närpedets, Närpedes och slutligen Närpes. Namnet skulle så ha utvecklats på svensk språkbotten.

(Blad ur Närpes historia K I Nordlund)