Kalaxbor berättar

Här samlas historier av och om Kalaxbor. Sanna historier som blivit bättre med åren och historier som man inte vet om de är sanna eller skrönor. Men alla utgör de trevliga berättelser om de som bott i den här byn.

Edvin Vikars var en sympatisk, berättarglad och optimistisk person. Han kallades ”Dollin” för det sägs att han hade bara en dollar med sig då han kom hem från Amerika. Hans stora intressen var jakt, hästar, ”att koppla ihop folk” och sång och musik. Han och hunden Jim fick en gång skjuts med bil till jakten. Edvin tyckte det gick alldeles för fort så han sa till om att de måste ta ner farten och köra saktare. ”Nu måst et ta ner fartin, hundin buri spy å jaktin blir ti ingonting.”

En gång när han var i jaktin och var på skogsvägen som gick till Kaskö såg han en bil som stod där. Han blev nyfiken på vem det var och vad de hade för sig i bilen. Men han kunde ju inte bara gå fram till bilen så han kom på att han skulle fråga dem om de sett ”hundin na”. Han gick vidare men nyfikenheten tog överhand så efter en stund gick han tillbaka för att se vad de i bilen sysslade med. När han kom till bilen så sa han: ”di ha hitta hundin”.

De var en gång han fick ordnat med sina släktingar från Vättmossen, som hade bil, att hämta en dam från ”västran byan” som kallades ”läjongöta”. Hon var känd för att vara glad i karar men var också lite ”enkäl” som man sa den tiden. Han fick henne i alla fall att ställa upp i Vikars lillstuga. Då allt var färdigt ordnat med henne och han gick ut på trappan stod en del gubbar på gården och väntade. ”On säir e får nov en buri kom nu.” Hur många det handlade om vet man inte men Blinjärs Jan då han kom in till henne så fick han ”int na”, för hon tyckt han var för gammal.

Det var en del folk som samlades hos Vikars och lyssnade på hans historier. En del sprit kom också med i spelet men själv drack han med måtta för han hade magsår men han tyckte att lite sprit la se som ”bomullän runt magsåre”.

—————-

Blinjärs Jan var ett original. En gång på våren då det var dags att sätta nya potatis i jorden och han stod och tittade i potatiskällaren konstaterade han att potatisen ännu såg bra ut så han sa: ”di star nov se e år till”.

Han tyckte också om att göra affärer med folk, men oftast så gick inte affärerna så bra och han förlorade alltid på dem. Men han tog det med jämnmod och sa: ”e ska nar förlor å”.

Blinjärs Jan hade också en moped som han körde. En gång när de frågade honom åt vilket håll han öppnade bensinkran då han startade den sa han, ”den ska va norr uvi”.

Då han kom till Erik Vidlund som va elektriker och skulle ha nya elproppar frågade Vidlund vilken storlek han skulle ha på dem. Blinjärs Jan svarade: ”täide snevtryna ska he va”.

En gång då han varit till Dumpin (avstjälpningsplatsen) kom han gående därifrån med en barnvagn. Hans Andersson mötte honom och undrade vad en så gammal ”gåbb” som han skulle med en barnvagn till? ”He kan va bra ti ha än”, var det svar han fick.

Blinjärs hus stod riktigt vid vägen så när Blinjärs Fina kom ut på ”broin” med slaskämbare och slängde iväg innehållet så oturligt nog så råkade någon komma gående på vägen och fick allt över sig.

När Blinjärs Fina gick på vägen så kom en traktor och han som körde tänkte att han skulle skrämma henne. (han i traktorn hade vid något tillfälle försnillat pengar) När han kom nära henne tutade han, men Fina vände sig om och sprang upp i traktorn och ropade: ”Tyt nu rövarin så skreppor spreckär”.

—————-

Backas Joss var affärsman av stora mått och pratglad. Han hade kor och höns. En av hönorna så föll en gång i ”allårin” (urinbrunnen) varvid Backas Joss konstaterade, ”å bästa hönon”.

Han fick tvillingar med sin fru Ester. När de skulle döpas så skulle det ske hemma. Så han kontaktade prosten Edwin Stenvall och ordnade med taxi Ruben Bengs. När de kom så gick han ut och tog emot dem. Men nu var det inte bättre än så att Backas Joss var så till se så han sa: ”Kom in tu å Ruben så ska et få si två rekti jävel”. Stenvall visste inte vart han skulle titta.

Backas Joss var lite för glad i brännvin så han tog lite för mycket. Han hade en spång från vägen över diket till gården. Det ville sig inte bättre än att en gång så föll han av spången och hamnade på rygg i diket. Fru Ester såg vad som hände och gick dit. Då Johannes såg henne sa han, ”nu dör jag”, ”säli int Påron”.  (Påron var en odling in i skogen och tydligen den bästa de hade.)

En gång då en bekant var på besök så ville han visa honom sina ägor. När de stod där och tittade ut över åkrarna slog Joss ut med armen och sa: ”Hittje allt e mett”. (vilket det inte var)

Backas Joss son K.G. var också affärsman och tog flyglektioner. En dag kom några affärsmän som ville träffa K.G. hemma hos Joss, men Joss tyckte inte om det. Så han sa åt dem att K.G. var i Tokyo, Sidney, Hongkong, men just då råkade K.G. komma gående över gården. När de såg honom sa de, det är ju han som går där. Joss fattade sig snabbt och sa: ”Je an häim räi”.

—————–

Johannes Ingström var sågställare på Kalax såg och kvarn. Rafael Bondfolk och Ivar Östergård var ägare till sågen och kvarnen och hade ca 10-12 unga pojkar anställda. Vinberg från Kaskö var dit med öl på beställning. Då som nu så måste man ju vara myndig för att få köpa. Så Vinberg frågade pojkarna när de var födda. Det var lite tveksamt med när de var födda ”och det ville int riktigt hålla för alla”. Joss hörde vad som var problemet och då stack han in huvudet och sa sitt årtal, 1894, och frågade, ”reckere”, han var över 60 år.

—————-

Det var Eskil Källström från Tjärlax som ringde till djurläkare Blomqvist och Blomqvist fru svarade. Eskil frågade om han skulle få tala med ”djurläkarin”. Menar du veterinären sa hon. ”Ja en av dom” sa Eskil.

—————–

John Berlin hade ett skifte vid ”sjonkon” vid bäcken. Backas Joss pojkar brukade vara där och fiska och då trampade de ner lite av växtligheten. En dag så gick John in till Backas Joss som satt och läste tidningen i gungstolen. John talade om för Joss att han skulle vilja ha lite kompensation för allt som pojkarna trampade ner. Men då blev det bråttom. Backas Joss sa senare att han hade ”hinda ta an om int millandörän” varit. John Berlin som rusade ut för brinn kära livet han nappa åt sig sin cykel och la iväg. Men det var så bråttom att han for ”såret” fast han skulle ”norret”. Han fick sedan ta sig hemåt via Tjärlax.

—————–

En gång när några pojkar var med Ruben Maris rian hans så tänkte han att han skulle skrämma dem. Han kunde åstadkomma ett konstigt kusligt skrämmande ljud med tummen som han skrapade mot något. Han gjorde det och sa åt pojkarna att det var ”rigobbin” som kom och blev så skrämda att de sprang iväg.

Förr för att barnen inte skulle gå till brunnen på gården och falla i så skrämde man dem med brunngåbbin som fanns där. (Det var å enkelt att när de tittade över brunnskanten och så en skymt av sin egen otydliga spegelbild i vattnet så såg de brunnsgåbbin)

Tomtgåbbin – var en gråklädd liten varelse som bodde på gården. Han kallades också gårdstomten. Man skulle vara snäll med honom för annars så kunde han ställa till med problem om han var missnöjd. Som att gömma saker. (Viktor Rydbergs juldikt Tomten speglar tron på denna tomte) Många trodde att denna tomte fanns och många påstod sig ha sett honom på riktigt. Även många i Kalax sa sig ha sett honom.

————–

En gång när några unga män från Kalax var ute sent en kväll och gick förbi gamäLkviton så hörde de ett konstigt gnälligt och kusligt ljud. Det som fick rädslan att stiga till nya höjder var att det kom från gravplatsen. Rörde de döda på sig? En av pojkarna var inte alls rädd och försvann in på kyrkogården. Efter en stund slutade det konstiga ljudet och snart kom pojken gående tillbaka. De andra som trodde att de sett honom för sista gången trodde inte sina ögon där han kom och frågade vad det var som låtit om sig. Äsch, sa han, det var bara en gammal dörr som stod och hängde på sina gångjärn och slog i vinden.

—————-

”Men nov va e in extra jevel” va e ein i Kalax som sa om en person han inte gillade.

—————–

Då Ellen Blomberg anställdes som småskollärarinna i Kalax ingick i hennes löneförmån en viss mängd ved inburen i lidret för att värma hennes bostad med. Skoldirektionen hyrde en stuga av Henrik Lund (numera Randelins) där hon bodde med sin Johannes. Paret var redan då gift.

J. W. Berlin fungerade som skolekonom och han hade resonerat med Johannes om att han kunde väl göra den tjänsten att bära in veden i lidret, eftersom han också drog nytta av den. Johannes vägrade dock. Han skulle inte ställa upp som gratisjobbare, ända till en dag då Kajsa Stina Lund mötte Johannes på gårdsplanen och sade: Moålari säjr di ska tjyör sjan vedin om an int vaal inlaga”. Samma kväll var vedraden inburen i lidret av Johannes.

(ur boken Kalax – en by i förändring)