Kalaxbor berättar

Här samlas historier av och om Kalaxbor. Sanna historier som blivit bättre med åren och historier som man inte vet om de är sanna eller skrönor. Men alla utgör de trevliga berättelser om de som bott i den här byn.

Edvin Vikars var en sympatisk, berättarglad och optimistisk person. Han kallades ”Dollin” för det sägs att han hade bara en dollar med sig då han kom hem från Amerika. Hans stora intressen var jakt, hästar, ”att koppla ihop folk” och sång och musik. Han och hunden Jim fick en gång skjuts med bil till jakten. Edvin tyckte det gick alldeles för fort så han sa till om att de måste ta ner farten och köra saktare. ”Nu måst et ta ner fartin, hundin buri spy å jaktin blir ti ingonting.”

En gång när han var i jaktin och var på skogsvägen som gick till Kaskö såg han en bil som stod där. Han blev nyfiken på vem det var och vad de hade för sig i bilen. Men han kunde ju inte bara gå fram till bilen så han kom på att han skulle fråga dem om de sett ”hundin na”. Han gick vidare men nyfikenheten tog överhand så efter en stund gick han tillbaka för att se vad de i bilen sysslade med. När han kom till bilen så sa han: ”di ha hitta hundin”.

De var en gång han fick ordnat med sina släktingar från Vättmossen, som hade bil, att hämta en dam från ”västran byan” som kallades ”läjongöta”. Hon var känd för att vara glad i karar men var också lite ”enkäl” som man sa den tiden. Han fick henne i alla fall att ställa upp i Vikars lillstuga. Då allt var färdigt ordnat med henne och han gick ut på trappan stod en del gubbar på gården och väntade. ”On säir e får nov en buri kom nu.” Hur många det handlade om vet man inte men Blinjärs Jan då han kom in till henne så fick han ”int na”, för hon tyckt han var för gammal.

Det var en del folk som samlades hos Vikars och lyssnade på hans historier. En del sprit kom också med i spelet men själv drack han med måtta för han hade magsår men han tyckte att lite sprit la se som ”bomullän runt magsåre”.

Blinjärs Jan var ett original. En gång på våren då det var dags att sätta nya potatis i jorden och han stod och tittade i potatiskällaren konstaterade han att potatisen ännu såg bra ut så han sa: ”di star nov se e år till”.

Han tyckte också om att göra affärer med folk, men oftast så gick inte affärerna så bra och han förlorade alltid på dem. Men han tog det med jämnmod och sa: ”e ska nar förlor å”.

Blinjärs Jan hade också en moped som han körde. En gång när de frågade honom åt vilket håll han öppnade bensinkran då han startade den sa han, ”den ska va norr uvi”.

Då han kom till Erik Vidlund som va elektriker och skulle ha nya elproppar frågade Vidlund vilken storlek han skulle ha på dem. Blinjärs Jan svarade: ”täide snevtryna ska he va”.

En gång då han varit till Dumpin (avstjälpningsplatsen) kom han gående därifrån med en barnvagn. Hans Andersson mötte honom och undrade vad en så gammal ”gåbb” som han skulle med en barnvagn till? ”He kan va bra ti ha än”, var det svar han fick.

Blinjärs hus stod riktigt vid vägen så när Blinjärs Fina kom ut på ”broin” med slaskämbare och slängde iväg innehållet så oturligt nog så råkade någon komma gående på vägen och fick allt över sig.

När Blinjärs Fina gick på vägen så kom en traktor och han som körde tänkte att han skulle skrämma henne. (han i traktorn hade vid något tillfälle försnillat pengar) När han kom nära henne tutade han, men Fina vände sig om och sprang upp i traktorn och ropade: ”Tyt nu rövarin så skreppor spreckär”.

—————-

Backas Joss var affärsman av stora mått och pratglad. Han hade kor och höns. En av hönorna så föll en gång i ”allårin” (urinbrunnen) varvid Backas Joss konstaterade, ”å bästa hönon”.

Han fick tvillingar med sin fru Ester. När de skulle döpas så skulle det ske hemma. Så han kontaktade prosten Edwin Stenvall och ordnade med taxi Ruben Bengs. När de kom så gick han ut och tog emot dem. Men nu var det inte bättre än så att Backas Joss var så till se så han sa: ”Kom in tu å Ruben så ska et få si två rekti jävel”. Stenvall visste inte vart han skulle titta.

Backas Joss var lite för glad i brännvin så han tog lite för mycket. Han hade en spång från vägen över diket till gården. Det ville sig inte bättre än att en gång så föll han av spången och hamnade på rygg i diket. Fru Ester såg vad som hände och gick dit. Då Johannes såg henne sa han, ”nu dör jag”, ”säli int Påron”.  (Påron var en odling in i skogen och tydligen den bästa de hade.)

En gång då en bekant var på besök så ville han visa honom sina ägor. När de stod där och tittade ut över åkrarna slog Joss ut med armen och sa: ”Hittje allt e mett”. (vilket det inte var)

Backas Joss son K.G. var också affärsman och tog flyglektioner. En dag kom några affärsmän som ville träffa K.G. hemma hos Joss, men Joss tyckte inte om det. Så han sa åt dem att K.G. var i Tokyo, Sidney, Hongkong, men just då råkade K.G. komma gående över gården. När de såg honom sa de, det är ju han som går där. Joss fattade sig snabbt och sa: ”Je an häim räi”.

—————–

Johannes Ingström var sågställare på Kalax såg och kvarn. Rafael Bondfolk och Ivar Östergård var ägare till sågen och kvarnen och hade ca 10-12 unga pojkar anställda. Vinberg från Kaskö var dit med öl på beställning. Då som nu så måste man ju vara myndig för att få köpa. Så Vinberg frågade pojkarna när de var födda. Det var lite tveksamt med när de var födda ”och det ville int riktigt hålla för alla”. Joss hörde vad som var problemet och då stack han in huvudet och sa sitt årtal, 1894, och frågade, ”reckere”, han var över 60 år.

—————-

Det var Eskil Källström från Tjärlax som ringde till djurläkare Blomqvist och Blomqvist fru svarade. Eskil frågade om han skulle få tala med ”djurläkarin”. Menar du veterinären sa hon. ”Ja en av dom” sa Eskil.

—————–

John Berlin hade ett skifte vid ”sjonkon” vid bäcken. Backas Joss pojkar brukade vara där och fiska och då trampade de ner lite av växtligheten. En dag så gick John in till Backas Joss som satt och läste tidningen i gungstolen. John talade om för Joss att han skulle vilja ha lite kompensation för allt som pojkarna trampade ner. Men då blev det bråttom. Backas Joss sa senare att han hade ”hinda ta an om int millandörän” varit. John Berlin som rusade ut för brinn kära livet han nappa åt sig sin cykel och la iväg. Men det var så bråttom att han for ”såret” fast han skulle ”norret”. Han fick sedan ta sig hemåt via Tjärlax.

En gång när några pojkar var med Ruben Maris rian hans så tänkte han att han skulle skrämma dem. Han kunde åstadkomma ett konstigt kusligt skrämmande ljud med tummen som han skrapade mot något. Han gjorde det och sa åt pojkarna att det var ”rigobbin” som kom och blev så skrämda att de sprang iväg.

Förr för att barnen inte skulle gå till brunnen på gården och falla i så skrämde man dem med brunngåbbin som fanns där. (Det var å enkelt att när de tittade över brunnskanten och så en skymt av sin egen otydliga spegelbild i vattnet så såg de brunnsgåbbin)

Tomtgåbbin – var en gråklädd liten varelse som bodde på gården. Han kallades också gårdstomten. Man skulle vara snäll med honom för annars så kunde han ställa till med problem om han var missnöjd. Som att gömma saker. (Viktor Rydbergs juldikt Tomten speglar tron på denna tomte) Många trodde att denna tomte fanns och många påstod sig ha sett honom på riktigt. Även många i Kalax sa sig ha sett honom.

————–

En gång när några unga män från Kalax var ute sent en kväll och gick förbi gamäLkviton så hörde de ett konstigt gnälligt och kusligt ljud. Det som fick rädslan att stiga till nya höjder var att det kom från gravplatsen. Rörde de döda på sig? En av pojkarna var inte alls rädd och försvann in på kyrkogården. Efter en stund slutade det konstiga ljudet och snart kom pojken gående tillbaka. De andra som trodde att de sett honom för sista gången trodde inte sina ögon där han kom och frågade vad det var som låtit om sig. Äsch, sa han, det var bara en gammal dörr som stod och hängde på sina gångjärn och slog i vinden.

—————-

”Men nov va e in extra jevel” va e ein i Kalax som sa om en person han inte gillade.

—————–

Då Ellen Blomberg anställdes som småskollärarinna i Kalax ingick i hennes löneförmån en viss mängd ved inburen i lidret för att värma hennes bostad med. Skoldirektionen hyrde en stuga av Henrik Lund (numera Randelins) där hon bodde med sin Johannes. Paret var redan då gift.

J. W. Berlin fungerade som skolekonom och han hade resonerat med Johannes om att han kunde väl göra den tjänsten att bära in veden i lidret, eftersom han också drog nytta av den. Johannes vägrade dock. Han skulle inte ställa upp som gratisjobbare, ända till en dag då Kajsa Stina Lund mötte Johannes på gårdsplanen och sade: Moålari säjr di ska tjyör sjan vedin om an int vaal inlaga”. Samma kväll var vedraden inburen i lidret av Johannes.

(ur boken Kalax – en by i förändring)

Tåg till Kalax

En närpesbo som vistats en tid i Sverige kom på besök till hembygden, gick in på banken i Näsby och frågade på sin mest gnälliga rikssvenska: ”När går nästa tåg till Kaalax? Bankdirektören: ”Ha tu vuri bort na längor tiid tu nu?”

Förlorad Klave

Markus å farfar va i Kalax å sku säli symaskin. Markus soåg straxt tå di kåm in he e it sku gaa ti säli nain maskin medan tjeljen va där inn. Men tå håksa Markus e an sku ga gut å va å slefft uten koo å kasta båth klaavin å jieg inn tibaak.

Tå an kom in saa an: — Hö du moor, ja vita it ja om naon koo je pålööst i nötse, e va e talibans juud tå ja va uut.

Tjeljen jieg uut å medan on va uut sälja di in maskin åt gåbbin. Tå tjeljen kåm in saa on he nåo va e konstit, nåo ha nu kronan vuri pålööst jär förr men tå it ja hitta klaavin.

(Ur böckerna: Drajiljor från Sydösterbotten och Kandarjor och Drajiljor)

En märklig berättelse

Tre Kalaksbor voro en söndag ute i fisket. Vädret var vackert. Fiskarena satte ut sina bragder och slog sedan läger i båten. Plötsligt hörde en av dem, som låg vaken, en röst som ropade: ”tag opp sköten och lag er tan!” Förvånad lyfte fiskaren upp huvudet och spanade ut över havet, men kunde icke upptäcka någonbåt, från vilken rösten kunde hava kommit. Fiskaren väckte därpå sina kamrater och omtalade för dem vad han hört. Efter en liten stund hörde de alla samma röst upprepa samma ord. Fiskarena blevo nu oroliga. För tredje gången ropade, rösten, nu så hårt, att fiskarena förfärade skyndade till sina bragder. Knappt hade de fått upp dessa, innan en väldig storm uppstod. Med knapp nöd hund fiskarena land.

(Upptecknad i Kaskö av Jacob Tegengren)

Förr när man hade haft korna ute på bete hela sommaren så ville man få hem dem på kvällen för att mjölka dem. I Kalaks berättades det att för att få dem att komma hem på kvällen så ”sätter man litet kvicksilver i ett papper, som hoprullas och instoppas i skällkons öra.

Nyfödda

Blir ett barn, som förts till dopet en söndag då nattvardsgång ägt rum, ”kråsa” (börja skeva, tyna av), är det svårt att bota barnet.

För att hindra yndjibyggarena (underjordiska väsen) att stjäla odöpta barn och föra dem till sina kulor under jorden, bör stål eller svavel läggas i vaggan.

För att bota magsjuka hos ett barn.

Man går till kyrkogården och köper eller lånar jord. I förra fallet lägger man ett kronans mynt på graven och får då behålla jorden för alltid; i senare fallet lägger man tre knappnålar på kyrkogården och säger: ”jag lånar jord för så och så lång tid”, efter vars utgång den måste föras tillbaka. Jorden läggs i en påse, som hänges vid barnets hals.

—

För att bota fastna (hudutslag) tar man tre stenar – en för luft, en för vatten, en för eld — och lägger noga märke till, vilket element varje sten symboliserar. Stenarna upphettas i eld och kastas i ett kärl med vatten. Spricker någon av dem, härflyter sjukdomen av det element, stenen motsvarar. Med vattnet smörjer man sedan det sjuka stället.

—

För att få en nyssköpt ko att trivas i det nya hemmet ger husmodern åt kon en brödbit, över vilken hon läst:

”Gården är uppbränd och husbonden hängd. Längt int dit mera, du får nog bättre här!”

För att skydda en ko för genomskuti (kolik) så tog man i Kalaks en dryck och läser över denna:

”Blåskuti å trollskuti från gård till grind, från solens uppgång till dess nedgång.”

Med högra ”namnlösfingre” omrör man drycken tre, sex eller nio gånger, beroende på huru många gånger man läser formeln. Är kon verkligen ”genomskuti”, har man svårt att hålla reda på hur många gånger man läst formeln, ty den onda makt, som förorsakat sjukdomen, söker blanda bort räkningen.

—

För att få en nyssköpt häst att troget stanna på det nya stället, insyr ägaren i huvudlaget ett silvermynt. Så länge hästen bär detta huvudlag, skall den trivas hos sin husbonde, — ja, om den säljes, t.o.m. återvända.

—

Skaffar en jägare sig en ny hund, bör han, för att få djuret att följa med, fatta det i svansen och med denna stryka tre gånger långsmed dess vänstra sida samt för varje gång säga: ”nu skall du följa mig, som djävulen följer länsman i tingssalen.

—

Om någon förtrollat bössan, så att träffsäkerheten förstörts, tar man sand ur den låda, som står i jordfästningshuset, samt laddar därmed bössan i stället för med lod och hagel. Skottet avlossas sedan mot något villebråd.

—

Från bonderesningen 1808. En bonde, Thomas Erkas, från Kalaks by i Närpes, blev ansatt av några kosacker, som tydligen hade ont i sinnet. Thomas sprang undan och kom till en ria, under vars golv han gömde sig. Då han var en liten man, lyckades han krypa långt in under golvet och skyla sig bakom en bjälke. Kosackerna hade emellertid varseblivit hans manöver och stodo snart vid rian, beredda att framdraga flyktingen ur hans gömställe. Men Thomas var icke ensam under riegolvet, — en annan kalaksbo hade även gömt sig på samma ställe. Men då denna var en betydligt större karl än Thomas, hade han ej lyckats krypa så långt under golvet som Thomas. Kosackerna tittade under golvet och varseblev en man, som de trodde vara den samma, de förföljt. De drog fram honom och stuck ihjäl honom, men Thomas upptäckte de ej.

En annan gång blev Thomas även förföljd av en kosack. Denna gång dolde han sig i en kvarnsmyg. Kosacken kom efter, men fick bita i gräset för Thomas bössa.

—

En djurhistoria.

Vargen och räven gingo tillsammans och språkade. Räven sade: ”jag kan i ett streck räkna upp namnen på tre olika träd”, och så ropade han: ”asp, al, ek!” Vargen ville inte vara sämre, och så tjöt han: ”tall, furu, trä!”

—

Tomtar

Två syskon, en gosse och en flicka, hade gått till skogen för att plocka lingon. Bäst som det var märkte flickan, att hennes bror försvunnit. Hon ropade på honom, men fick inget svar. Förskräckt sprang hon hem och berättade, vad som hänt. Alla husets hjon gingo nu för att leta efter den försvunna, men utan resultat. Senare på kvällen uppenbarade sig gossen i hemmet och berättade, att han ”a vuri å haft rolit me na små pojkar, som hav rö toppluvor åp höve.”

Vargstubacken som finns både i Tjärlax och Kalax är ett ställe där många märkliga saker hänt. Ofta menar man att den onde varit framme där.

En yngling från Norrnäs by vandrade en afton på vägen, som leder över Vargstubacken mellan Kalaks och Nämpnäs byar. Oförmodat fick han se en hare springa nära vägen och styra kosan in genom den öppna dörren till en ria, ett stycke från vägen. Ynglingen sprang till rian för att fasttaga haren, men knappt hade han satt foten innanför dörren, innan han kände sig gripen av starka händer. En snara kastades omkring hans hals och han hissades upp mot taket. I samma ögonblick råkade dock en person resa förbi platsen. Den resande sjöng följande psalm ur gamla svenska psalmboken:

”All knän de äro böjelig,

i himlen och på jorden,

helvetets makter giva sig

var Jesus nämnd är vorden.”

De heliga orden hade den verkan, att ynglingen blev nedsläppt och befriad ur snaran, men någon levande varelse stod ej att upptäcka i rian.

En kvinna från Nämpnäs har berättat. En sommarkväll — jag var då omkring 17 år — vandrade jag längs landsvägen, som leder från Nämpnäs till Kalaks. Då jag kom till Vargstubacken, kom en svartklädd man åkande med en svart häst nedför backen. På huvudet hade han en svart, stickad yllemössa, och själv stickade han på en strumpa. Jag blev mycket förvånad över att se en man sticka strumpa: och när han farit förbi mig, vända jag mig om för att ännu se på honom, men då var han försvunnen.

 

Vid den s.k. Sandebacken mellan Kalaks och Nämpnäs byar sägs en ”rådar” ha sitt tillhåll. På nämnda ställe leder i nordlig-sydlig riktning en rå genom skogen och går tvärs över landsvägen. På denna rålinje säges någon växtlighet ej förekomma, utan marken håller sig bar som på en landsväg. Här på rån, ”rådarlinjon”, har man sett en gubbe åka i ett åkdon med endast ett hjul. Stundom har han färdats även i  släde, ehuru marken varit fullkomligt snöfri, varvid ett förfärligt gnistrande under medarna uppstått. — Ingen vill färdas längs denna rå, ty det påstås, att personer, som företagit sig detta, blivit”krosa”.

—

Hur gjorde man då man led av tandvärk eller fick hicka?

Tandvärk kureras på följande sätt. På en pärta lägger man tre saltkorn och på varje korn litet fask (falska). Sedan tänder man eld på en annan pärta och bränner upp ”fasstjin”, hållande den förstnämnda pärlan framför ugnen, under det man tre gånger läser:

Jesus Kristus låvo (?) tillsammans och läkte ett sår, och det blev gott.  Värk stå, värk stå!

Sedan lägger man saltet på den sjuka tanden.

För att bli kvitt hicka, bör man tänka riktigt skarpt på en vit häst.

—

För att hindra getingar från att sticka läser man:

Geting, geting,

sticker du mig,

sticker ja dej,

me knivar och gafflar!

 

En orm biter ej, om man läser:

Din dödan, din dödan,

ligg i still

medan ja springer häjm.

 

Har man fått smolk i ögat, bör man läsa:

Tomtgåbb, tomtgåbb,

ta rostje ur mätt öga

å lägg a i varginas öga!

—

Folkrim är olika enkla ramsor som man ofta lärde barnen vid olika tillfällen och situationer. En känd ramsa om handens fem fingrar med början från lillfingret är:

Lill-inger

gullfinger

långstången,

slaker-tuppin

gröjtgåbbin

(Ur boken Bygdeminnen, samlade och utgivna av Närpes Folkhögskolas elevförbund 1982)

Emigranten Matts Vilhelm Nissfolk (1906 – 1982)

Det var väl nog något av det dummaste man gjort när man for till Kanada och inte stannade hemma och skötte gården som far ville, säger Matts Vilhelm Nissfolk (i Kanada Mr Matt Peterson) i Närpes, Kalax sedan han nu återvänt till hembyn. Han kom tillbaka till Kalax efter att ha vistats i Kanada sedan 1929.

– Det här är en gammal gård i Kalax, en av de äldsta, berättar han. Redan på 1700-talet byggdes den gamla bondstugan, men den finns inte mer. Nuvarande bostadshuset uppfördes 1864. Det är gott virke i det, prima timmer. Och bräderna som man brädfodrade stugan med sågades med handsåg. Gården var också den första som rödfärgades i Kalax, och den färgen sitter i.

– Till gården hörde smedja och en hel del andra hus. Det har varit liv och rörelse på det här stället. Vi var nio syskon i tiden.

– När jag kom dit var det ingen god tid i Kanada. Världsdepressionen satte sina spår. Jag for 1929 och arbetade först som sågvässare på en stor såg. Det jobbet fick jag via en annan emigrant från Kalax. Virket gick kraftigt ner i pris, var nästan ingenting värt den tiden.

– Från 1930 har jag jobbat i skogen mest hela tiden, och det har varit rätt hårt arbete att fälla 12 – 14 tums träd med handkraft. Jag har varit bosatt i Vancouver på västkusten utom den första tiden när jag var i östra Kanada.

– Ett par gånger har jag tänkt åka hem, men det har inte blivit av. Ibland har något fint jobb jag fått satt hinder i vägen.

(Börje Sidbäck, ur boken Bygd och folk, 1983)