Vargholmen

Inbyggarna i Österbottens kustsocknar har varit kända som duktiga sjömän och båtbyggare – så också i Kalax. Den äldsta kända hamnen eller båtbyggnadsplatsen finns på Tor Granborgs gårdstomt, där man hittat lerpipor och andra föremål.

Eftersom landhöjningen gått snabbt vid våra kuster har snart vattendjupet i centrala Kalax blivit för grunt, vilket också gamla kartor visar. På en karta av Erik Wijk från 1756 finns en båtbyggnadsplats utmärkt på norra delen av Vargholmen. Det är dock okänt hur mycket denna del av Vargholmen använts för skeppsbyggnad. Troligen har första utflyttningen av båthus och notbodar ur byn gått till en plats, som kallas ”Pissmörback” Platsen finns öster om ”Danskon” och Tjuvnäsgrunden. Sedan har utflyttningen troligen skett till södra udden av Storgrundet. En del äldre människor minns att det funnits övergivna båthus och notbodar där, vilket kan tyda på att det har funnits fiskelägen där innan Vargholms området togs i bruk.

Vid Vargholmen fanns fiskeläger, hamnplats och båtbyggnadsplats. Denna plats har troligen använts för båtbyggnadsändamål sedan slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.

Fisket har varit ett stort och viktigt tillskott för byns befolknings försörjning. Fjällfisket och strömmingsfisket har gått jämsides med en liten övervikt för strömmingsfisket. Under fattigåren i medlet av 1800-talet var det stor efterfrågan på strömming. En livsnödvändighet för att överleva. Under senaste krig var det stor efterfrågan på fisk. Människor kom från våra finska grannkommuner med häst och kärra för att köpa fisk.

Den fasta bosättningen på Vargholmen torde ha bestått av tre – fyra gårdar. Kvar finns två gårdar och de är över hundra år gamla. I äldre tider sysslade man mest med fiske på Vargholmen, men också med jordbruk. De odlingar som finns där torde vara betydligt över hundra år gamla och också husdjur har man haft.

I takt med att fisken minskat i våra infjärdar har fiskarna sökt sig ut till det yttre havsbandet och där byggt sig fiskestugor. Den sista yrkesfiskarfamiljen på Vargholmen var Gunnar och Jenny Öster, som slutade med sitt fiske ca 1990. I dag är det endast hobbyfiskare som håller traditionen vid liv.

Under ofärdsåren 1714 hemsöktes  byns vattenområden och stränder av ryska flottan. Dykarklubben Scuba 77 har hittat stora mängder föremål i vattnen, bl.a. den kanon som finns i stadshuset. Det sägs att ryska soldater är begravda i stenrösen, som finns på Truthällan. Äldre personer har hittat uniformsknappar där.

K. I. Nordlund har i del III Blad ur Närpes historia i en fotnot följande berättelse från stora ofredens tid: ”Under kriget hade några ryska galerer varit på plundringståg även till andra sidan bottenhavet och alltså vid Sveriges kuster. De återvände rikt lastade med byte: penningar, silverkannor och pokaler, kyrkklockor m.m., och nalkades s.k. Storskatsundet i skärgården utanför Tjärlax by i Närpes. Här fingo de tag i en bonde från Kalax by, vilken de togo ombord och tvungo honom, att lotsa in fartygen genom det nämnda sundet till Järvö fjärden. Denne styrde dock med flit på ett undervattensgrund på Truthällan under stark västlig storm. Själv räddade han sig, genom att kasta sig i havet, simma i land och sedan hastigt fly.

Men de ryska fartygen förliste och största delen av manskapet drunknade. De som lyckades rädda sig, stego i land å Storskatan och slogo där läger. Minnesmärken efter deras vistelse där kunde skönjas ännu inpå 1900-talet. Det påstås ock, att man vid Truthällan tid efter annan uppfiskat några silverpjeser o.a. av ryssarna förlorade rov.

Under de senaste 40 åren har Vargholmen utvecklats till ett fritidsområde med simstrand och villaområde. Samfälligheten iordningställde en båthamn för ca 100 båtar och byggde en danslave på 1980-talet.

Vägen till Vargholmen byggdes av mantalsägare på 1960-talet. Senare har vägen övertagits av samhället och underhålles av vägverket.

Vargholmen kanske också har ett krigiskt förflutet, då det påstås att man från en kulle vid stranden skulle ha beskjutit engelska fartyg som försökte ta sig in till fiskeläget och hamnen.

Fiskarstugor

Eftersom fisket har varit huvudnäringen på Vargholmen så finns det flera gamla fiskarstugor på området. En del av dem är säkert över hundra år gamla. I fiskarstugorna bodde man inte året om, utan man inledde fisket tidigt på våren och höll på till sent på hösten.

En gammal fiskestuga som ännu står kvar är den som Josef Anders Öster i tiden uppförde. Öster brukade fiska på Stanggrund. En ännu äldre stuga var dock Oskar    Anderssons som finns nära Östers fiskarkoja, men den har senare flyttats. Det var på 1940- och 1950-talen som fler sommarvillor började uppföras på Vargholmen.

 

Namnet Vargholmen

Det rätta namnet på Vargholmen i Kalax, Närpes är just Vargholmen och inte Varv- eller Varvsholmen framhöll namnarkivarie Kurt Zilliacus vid Språkvetenskapliga kommittén i ett utlåtande. Sällskapets språkvetenskapliga kommitté finner att alla tillgängliga uppgifter entydigt visar i samma riktning.

Namnet har skrivits Varg Holmen 1756 och Wargholmen 1910.

Äldre människor i Kalax och Tjärlax minns inte något annat än ”Varghållmin”. Varg härleder sig från den tid då man jagade varg i dessa trakter och då man hade varggropar grävda just här.

Tidigare har det funnits en skeppsbyggnads plats på Granö i Tjärlax och på Varvsholmen i Kalax, som Einar Strandberg använder och skriver det i Närpes igår och idag från 1974. Helt orealistisk är namnformen Varvholmen alltså inte, låt vara att Vargholmen är av äldre datum och alltså mer korrekt. Tidigare var holmen faktiskt en holme, kringflugen av vatten. Kalaxfjärden som idag är odlingsmark var då en havsvik, vilket bl.a. framgår av en karta över kustlandet från sekelskiftet 1500-1600.

(Kalax – en by i förändring)

Båtbyggnad

Äldre människor har berättat om det båtvarv som fanns just på Varg- eller Varvsholmen. Det angavs därvid att holmen är en historisk plats som fått sin plats just efter båtvarvet som fanns  där på 1800-talet.

Varvet låg vid stranden nära den tvättbrygga som mattorna i Kalax har där. Främst var det segelskutor som byggdes på varvet och en av dem lär ha förlist när den sjösattes. Rester av den har hittats i bottenävjan. (bild från den här platsen)

Båtbyggandet gick jämsides med sjöfartens utveckling. Bondeseglationen hade sin glanstid under 1800-talet. Utskeppningen bestod för det mesta av tjära, ved, fisk, smör, tran, sparrar, svin, kalvar, får och till och med hästar och kor. Importen bestod främst av salt, husgeråd, kläder och brännvin. Handeln gick ofta på Stockholm.

I Skurkar och vanligt folk (Sveriges släktforskarförbund 1993) omtalas att redan på 1680-talet låg en Kristinestadsskuta i Kalaxfjärden för lastning.

Det är ganska många fartyg, som byggts och ägts av kalaxbor. Det finns närmare tjugo kända fartyg, som varit med om olika öden med bättre och sämre utgång.

Fartyg bygda på Vargholmen:

1827 Maria, Galeas 36 läster

1829 Carl I, Skonert

1852 Carl Johan, Galeas

!874-1875 Ceralia, Barkskepp

? Oden, Galeas 13 läster

”Om det har funnits någon fiskarstuga på Truthällan vet jag inte, men på Fotens nordöstra sida har det funnits en fiskelägerplats. Det finns kvarlämningar av nätvallar ännu. Foten är privatägd, men området finns utrusta på Kalax bykarta.” Så skrivs det i boken, Kalax – en by i förändring. Men av den här bilden att döma så är det här spår av grunden till en stuga och en eldstad.  Hur långt tillbaka det sträcker sig är svårt att säga men att det funnits en fiskestuga sedan långt tillbaka på Truthällan råder det inget tvivel om.

På Truthällan byggde Siro en fiskarstuga åt sig på 1960-talet och den finns där ännu. Kalax by har senare uppfört en stuga, bastu, lider och WC. Där finns även en riktig rökugn samt en rejäl båtkaj.

Stugan är en donation av Tel och Erik Nyberg. Familjerna Nyberg hade en gemensam bastu som på detta sätt blev gemensam för hela byn, ja, för alla som rör sig i skärgården, ett populärt utflyktsmål. Den besökes enligt gästboken årligen av 200-300 personer. (Kalax – en by i förändring) (Foton: Anders Blomberg)

Under Stora Ofreden (1714-1721) så hade Ryssland och de ryska trupperna bestämt sig för att erövra hela Finland. Något man höll på med till freden i Nystad 1721. Orsaken till att det var möjligt för den ryska galärflottan att ta sig in längs den finska kusten, eller den östra halvan av det svenska riket, var för att den svenska administrationen hade säckat ihop.

Mellan Truthällan och Svarthällan kom en av de ryska galärerna att förlisa i en storm. 1978 hittade dykarna i Scuba 77 en bronskanon, på vars sida följande inskription på ryska fanns: ”Gjuten av mästare Semjon Leontjev, vikten av styckat 108 pund år 1704, producerad i Nevjans, Ural.” Den kanonen står i Stadshuset i Närpes. Senare kom man också att hitta mycket annat från den förlista galären.

Svarthällan i kvällsljus sedd från Truthällan, där den ryska galären sjönk. Här under finns en karta över var Truthällan och Svarthällan. (Foto: Anders Blomberg)

 

 

 

 

När den ryska galären förliste så drunknade en del av besättningen medan andra kunde ta sig i land. På Truthällan kan man ännu se stenhögar där man grävde gravar och lade de sjömän/soldater som hade drunknat. (Foto: Anders Blomberg)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Truthällan är en mycket vacker plats. Många är de som tar iland vid gästbryggan och njuter av den vackra naturen och havet. Kanske man också passar på att bada bastu och äta någonting gott då man är där.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Mikael Ingström

Ängsögrynnan

På Ängsögrynnan har det funnits fiskarstuga ända från slutet av 1800-talet. Den fanns säker kvar på plats 1931 ännu. Den var då i ganska dåligt skick och efter några år lär den ha ruttnat ner.

Omkring 1934 byggde Carl Granfors en ny stuga åt sig, den står ännu kvar. Senare flyttade Aatos Borg och J. Viklund ett kyrkstall från Närpes till Ängsögrynnan, som omändrades till fiskarstuga. Stugan finns kvar ännu idag.

!070 började Kalax fiskargille bygga en ny stuga, exakt på den gamla stugans plats. Arbetet utfördes som talkoarbete, stockar höggs på samfälligheten på Holmen. Stockarna fördes till sågen och virket forslades sedan på vintern till Ängsögrynnan. Ritningarna för stugan ritades av Ben-Erik Enqvist och han var också bas över byggandet. Stugan var färdig 1972. För att finansiera bygget måste gillet ta ett banklån om 4000 mk. Från Vikens Minkfarm fick man ett hus som vedlider, samt ett WC. Dessa kördes ut på vintern 1972 med traktor.

År 1985 fick gillet en bastubyggnad av Sven Bernars, som sedan flyttades till Ängsögrynnan. Den färdigställdes sedan följande år. Folke Backa donerade år 1992 en stocklada, som flyttades till Ängsögrynnan för att användas som vedlider. Samma år byggde Scuba ett nytt WC åt gillet som tack för att de fått använda stugan. År 1994 byggdes en ordentlig båtkaj. Här finns också en prima rökugn. (Kalax – en by i förändring)

Tvåstenarna

Det har funnits fiskarstugor på Tvåstenarna sedan mitten av 1800-talet. Det finns rikligt med hopplockade stenhögar för bragdvallarna och gångar upplockade ned mot stranden.

Det har varit svårt att komma i land på Tvåstenarna. Det är långgrunt och stenigt. Förr gick man antagligen i land på östra sidan. Nu har hamnen muddrats upp med grävmaskin.

Det har också funnits en brunn på grynnan, det är en ungefär två meter djup grop och väggarna är beklädda med sten. Vid regniga somrar finns vatten i brunnen. Man talar även om att det funnits potatisland där.

En stuga som varit på Tvåstenarna flyttades till Vargholmen, när den flyttades vet jag inte, men den fanns på Holmen 1930 och användes som fiskarstuga och fäbod. Georg Bäckvik byggde en ny stuga på samma plats. Enligt hörsägen har en annan stuga i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet funnits på Tvåstenarna där den nuvarande stugan står.

Det finns en kompassros finhackad på en stor sten alldeles invid stugan. Inhackningen ”JNF1847” har gjorts av Josef Eriksson Nissfolk.

Josef Eriksson Nissfolk flyttade fiskarstugan som han hade på Tvåstenarna till Vargholmen på 1850-talet, där den användes som fiskarstuga och fäbod. Den nuvarande stugan är byggd av ett härbre från Mattfolkbackan. Den uppfördes på 1940-talet av Ragnar Öster och Uno Nissfolk. Då Uno Nisfolk 1950 flyttade till Sverige, såldes stugan åt Gunnar Öster och Bengt Nissfolk. (Kalax – en by i förändring)

Stånggrund

Stånggrund hade en bra skyddad naturlig hamn. När man flyttat dit vet vi inte, för fiskarna talade också om en gammal Stånggrundshamn, som fanns ca 300-400 meter norr om Stånggrund.

När stugan kommit till Stånggrund är oklart, men på 1940-talet fanns den ännu där. Stugan togs nog ned på 1940-talet och kördes hem till ved. Ängsöns södra udde kallades ännu på 1950-talet ”Stånggrånn”.

På 1930-talet byggde Oskar Andersson och Bruno Södergrann en ny stuga åt sig och den finns fortfarande kvar där. Karl Granfors byggde senare också en ny stuga och båthus. Den finns fortfarande kvar och 1995 installerades elström i den.

Långgrund

År 1993 började Kalax by bygga en ny stuga och den blev färdig 1995. Den byggdes av fiskargillets medlemmar och bybor. Det finns bilväg fram till stugan. Elström finns även på grundet, men stugan är inte ansluten ännu.

(Kalax – en by i förändring)

 

Fiskeplatser

Det finns många fiskeplatser som fiskarna för generationer sedan fiskat och lodat upp som de bästa fiskeplatserna och märkligt nog så används största delen av dem ännu i dag.

En del av platserna har förstörts genom tillandning och återlämning. Varje plats hade sitt eget namn. Vis Stånggrund fanns platser som hette Båsken, Sillberget och Långgrundskatan. Dessa användes inte mera genom att det blivit för grunt. Sedan fanns det Lillhällan, Mellanhällan, Storhällan östra, Storhällan västra och Rönnskärslandet. Den bästa platsen vid Stånggrund hette Skatan och där gick det att ha 3 sikkrokar efter varandra. Vid Tvåstenarna fanns Hamnen, Storsten, Klimpen, Södra Tvåstenen och Nordvästra Tvåstenen. Vid Ängsögrynnan fanns Barkarsgrund, Miljonvarpet, Plaskarin (Rusarsten), Rödberget, Snällracklet, Stolen och Bruden, Ängsöstenen i nordväst och Sydost.

Fisket vid havsbandet

För att komma ut till yttre skären var det nog att segla eller ro, för det fanns inga motorbåtar före slutet av 1920-talet. På 1930-talet började det nog finnas några motorbåtar.

Då man for ut, for man ut för att vara i flera dagar om vädret tillät. Man tog med sig så mycket att det räckte i flera dagar. Mjölk togs med och man lade i bottenmjölk, för annars blev den självsur, men inget friskvatten togs med, utan man använde havsvattnet. Kaffet smakade nog inte så gott alla gånger, bättre smak blev det inte heller av att man inte tömde kaffepannan alla gånger, utan man kokade tills pannan var nästan full med sump. Potatis och fisk kokades mycket.

Sik- ochströmmingsfisket var väl nog det viktigaste fisket. Sik fiskades med sikkrokar, trots det grova garnet fick man ibland goda fångster. Även lax fick man i sikkrokatna. Strömming fiskade man med skötar. Vid Tvåstenarna fanns bra strömmingsvarp, man rodde nog också ut till grynnorna. Gädda och abborre fiskade man med smånät, det fanns bra med fisk i Ängsögrundsundet och fjärdarna samt i norra Stånggrunds-viken. Man saltade mycket fisk, för det fanns nästan inga andra möjligheter att förvara fisken. (Kalax -en by i förändring)

Bilder: Mikael Ingström